Jag har suttit här ett tag nu, och verkligen funderat. Tänkt, kände mig klok för en sekund eller två. Tills tanken slog mig, vad har jag egentligen? Har jag någonting överhuvudtaget? Är det såhär det blev, och kommer det alltid vara såhär? Tanken dödar mig sakta men säkert, det finns inge värre än att känna sig ensam bland flera miljoner människor. Här står jag, fast ingen ser mig. Jag skriker så jävla högt jag kan, men ingen tycks höra mig. Hur ska man gå till väga? Hur ska man få någon att se, kanske bry sig lite grann? Ibland känns det som om att jag skiter i, jag vill vara själv. Men vem vill vara själv, egentligen? Vem vill ha sig själv som bästa vän? Ingen tror jag. Kan onekligen säga, saker var bättre förr. Och ju äldre man blir, värre verkar det bli. Är det såhär livet ska vara, eller är det meningen att allt skulle bli såhär? Isåfall, så var livet den sämsta "gåvan" jag kunde få. Det får mig att vilja kräkas.. Alla tankar ensamheten drar med sig, gör mig tokig. Tokig på riktigt, jag är tokig. Åtminstånde håller på att bli, att svara på sina egna tilltal känns inte okej. Men vem annars ska jag prata med? "Ensam är starkast" Vem kom på nåt så dumt? Jag är ensam, och så förbannat svag...
So after a year and 6 months, it's no longer me that you want But I love you so much it hurts, never mistreated you once I poured my heart out to you, let down my guard, swear to God I'll blow my brains in your lap, lay here and die in your arms Drop to my knees and I'm pleadin', I'm tryin' to stop you from leavin' You won't even listen, so fuck it, I'm tryin' to stop you from breathin' I put both hands on your throat, I sit on top of you, squeezin' Til' I snap your neck like a Popsicle stick, ain't a possible reason I can think of to let you walk up out this house and let you live Tears stream down both of my cheeks, then I let you go and just give And before I put that gun to my temple, I told you this
And I would've did anything for you To show you how much I adored you But it's over now, it's too late to save our love Just promise me you'll think of me Every time you look up in the sky and see a star
Man rasar mer och mer och man hinner inte riktigt med själv. Undrar vad som gjorde att jag grävde ner mig i det här jävla hålet igen, vem var det som kastade över jorden? Paniken jag känner går inte förklara. Hur kunde allting bara rasa? hur kunde allting bara förändras på en sån kort stund? Jag är trasig, så jävla ledsen. Och vem fan är du och spotta på mig nu? VEM FAN ÄR DU SOM HÅLLER PÅ SOM DU GÖR? jag behöver inte mer svin i mitt liv. Jag har fått nog, så jävla nog. Hur stoppar man allt? Hur låter man bli att gråta när allting bara går åt helvete? Det undrar jag.. jag orkar inte, orkar inte igen.. gå iväg, försvinn. Jag vill inte, jag vill aldrig. Låt mig va..
En månad sen har gått idag och inget är lättare att förstå. Jag önskar jag fick se dig en sista gång, åtminstånde höra ditt roliga skratt. Att bara få krama dig en sista gång, skulle betyda så mycket. Att bara få göra allt det där vi aldrig hann. Lilla vän, om det bara hade kunnat slutat annorlunda. Du finns alltid i mina tankar och mitt hjärta min vän!
Jag minns den här kvällen som det vore igår. När Timmy precis fått sin lägenhet vid brandstationen och du var hemma från Eskilstuna. Jag minns så himla väl nä vi satt ute på balkongen och pratade, vi grät och skrattade. Och lovade varann, att vi skulle bli gamla. Du hade gjort något ett tag innan som gjorde mig så jävla rädd, arg och ledsen. Och du lovade mig att du skulle bli gammal, du lovade mig att allting skulle bli bra, du lovade mig att du alltid skulle finnas kvar, du lovade att vi alltid skulle vara väner. Vi lovade varandra mycket. Och idag tänker jag, hur mycket av allt det vi lovade stämde? Att vi alltid skulle vara vänner. För nu finns du inte mer och inget av det andra vi/du lovade kan någonsin bli sanning. Och det gör så jävla ont i mig och veta hur mycket du har lidit, hur mycket du har kämpat, hur många gånger du har gråtit, hur många gånger du har skrikit på hjälp. Utan någon respons.. Jag önskar jag kunde blåsa liv i dig, bara för att säga en sista gång hur mycket du betydde för mig. Och att jag aldrig slutade hoppas, framför allt aldrig slutade tro på dig. trots att vi aldrig nästan pratade. Sista gången vi pratade, lovade du mig återigen att allt skulle bli bra. Du bad mig sluta vara orolig, men någonstans var jag det ändå. Och nu, är du en av himlens vackraste änglar. Och jag kan aldrig säga med ord, hur tacksam jag egentligen va att du fanns i mitt liv. Hur tacksam jag är för alla galna men lärorika år på höglunda, hur tacksam jag är för alla gånger vi pratat, hur tacksam jag är för alla gånger du förstod ♥ Det gör så ont att se hur dina nära lider, framför allt din bror. Vaka över honom, visa att du finns där. Han behöver dig, och jag tror du behöver honom. Älskade du, jag slutade aldrig hoppas! ♥
Tänker extra mycket på dig idag, det här känns som en av de sämsta dagarna jag har haft. Lyssnar på låten du had epå din begravning och går sönder inombords, hur fan kunde det bli såhär? Din bror behöver dig. Det gjorde så jävla ont att veta, att du verkligen låg där i din fina kista. Och jag fattar inte, hur kan man ta farväl av någon som nyss fanns? Frustrerande.. Jag önskar bara att jag kunde få en enda dag, en timme skulle räcka, så jag får krama om dig och tacka dig för att du var/är min vän. Jag hoppas du har fått den frid du så länge sökt Andreé, jag glömmer dig aldrig ♥
Låten.. så ont det gör. Vaka över dina syskon, dom behöver dig!
Ibland är det lättare att skita i allt än att försöka överleva. Varje jävla dag känns som en ständig kamp om vad som är rätt och fel och den här förbannade ångesten gör så att allt blir fel. Den här förbannad panikångesten tar död på mig, denna äckliga depression får mig att tänka på saker jag inte vill ens veta av. denna panik ångest kommer att knäcka mig och är redan på godväg. 9 års helvete med dig, och när blir det bättre? När psykvården inte tar en på allvar, skjuter upp allting som kommer på tal. Hur kan dom göra så? Undra hur många liv dom har på sitt samvete egentligen. För de verka inte fatta att folk inte vill leva såhär, och igenom att peta en mellan stolarna gör det inte bättre. När ska jag få den hjälp jag kräver och behöver? 22 år och har inte kommit någonstans, jag står kvar på exakt samma jävla skitställe och trampar. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta kaos, för det gör så förbannat ont att man inte ens kan förstå om det är psykiskt eller fysiskt.
Under de senaste veckorna har allt det här kaoset fått mig att inse. Saker att ske så mycket snabbare än vad man, tror. Bra saker som dåliga saker, i mitt fall: Världens sämsta saker. Livet är inte så långt som man kan ana ibland, saker sker på en sekund som kan förändra hela din vardag och hela ditt liv. Men som att mista någon man tycker om, och vet att han/hon aldrig kommer tillbaka och man får ALDRIG chansen att säga det man ville gör att man funderar på saker ganska mycket, och rent allmänt. Mitt liv ser inte ut som det brukar, och inte som det gjorde för en månad sedan. Allting är så jävla mycket annorlunda, och det gör så förbannad ont att säga det: men det kommer aldrig bli samma igen. Välkommen igen, eller upp till ytan igen man kanske ska säga. Härliga depression! Eller? Saker runt omkring mig bara faller isär, och jag med de.. Hur ska allting bli nu? Hur ska jag göra nu? Dessa nätter med den sjukaste ångesten som finns får mig att tappa förståndet, hålet i hjärtat blir större och själen trasas sönder ännu mer än vad jag trodde var möjligt. Är det meningen att varje andetag ska göra ont? Är det meningen att man ska hoppas så pass mycket att man skiter i det tillslut? Jag vet inte jag, men å andra sidan, VAD VET JAG? Ingenting känns det som.. absolut ingenting, när man inte klarar av att ens umgås med sig själv. Är det något som är fel, så åt helvete fel. Och den största frågan, vad gör jag nu? Liver är fan inte rättvist, och har aldrig varit heller
Den senaste tiden har varit alldeles för mycket tankar för att ens skriva ner.. Den 13/5 fick jag ett fruktansvärt tråkigt och hemskt besked, min vän finns inte längre i livet, han förlorade kampen mot det onda. Och jag kan inte sätta finger på känslan, eller vad det var som exploderade i mig. Om det var hjärnan, själen eller hjärtat. Det kändes som en rejäl jävla spark i bröstet, svårt att andas. Och det gjorde mig väldigtt förvirrad hur en människa som nyss fanns kan så plötsligt vara borta, försvinna.. Men för mig kommer du alltid finnas kvar, i tanken och hjärtat!
Tänk om man bara fick en enda dag. Så skulle jag berätta för dig, hur mycket du egentligen betydde. Hur mycket alla år jag fick vara din vän gjorde mig varm i hjärtat, hur mycket alla gånger jag skrattat med dig och åt dig fyllt min vardag med glädje. Hur mycket just du betydde, för mig var du något alldeles speciellt. Vi prata med varandra du och jag, när det var jobbigt. När tonåren sög, saker som ingen annan visste eller vet. Förevigt förseglad mun.. Hur mycket jag uppskattade varje gång du tog dig tid att lyssna på mig, hur mycket jag uppskattade varje sekund du tröstade mig och lovade att allt skulle bli bra. Trots att det är flera år sen vi umgicks, så får det mig att skrika inombords att jag aldrig fick/hann säga dessa saker till dig. Jag hoppas du funnit din ro som du så länge sökt, att du vakar över din bror som behöver dig, att du skyddar din familj när något går fel, att du håller om din flickvän på natten när hon behöver dig, att du ser dina vänner som verkligen går sönder i tanken på att vi aldrig mer kommer få se dig. Jag kommer aldrig glömma dig, oavsett vad. Tack för alla glada men galna år, jag önskar jag kunde ha gjort så mycket för dig. Och jag hoppas du visste innan du lämnade oss, att du kommer vara så innihelvete saknad här nere.
Åh hej igen, nu var det dags. Jag är halvvägs ner i hålet, det här förbannade hålet. Varför i hela helvete finns det depression? Och varför fick jag det, och varför försvinner det aldrig? 9 år har den här äckliga diagnosen tagit av mitt liv, 9 förbannade år! Vad gör man? Gråter utan anledning, önskar man slutade andas. Tål inte se folk, jág vill inte vara jag, jag vill inte vara här. Men nu är jag här, och det enda alternativet är att rycka tag i mig själv. Hur svårt det än är, men jag försöker. Och jag vet att jag kommer misslyckas gång på gång, och det gör mig så jävla arg. LÅT MIG LYCKAS! Jag kanske inte står stadigt, men jag står åtminstånde med båda fötterna på jorden. Hur gör man? HUR GÖR MAN SÅ DET FÖRSVINNER? Det gör för ont... jag är ledsen
Tydligen så fungerar jag som en jourhavande kompis som man ringer då det passar eller som man ringer när man inte har någon annan att prata med, eller vill ha hjälp. Men och andra sidan så kanske det är bara jag som är så tillräckligt jävla dum som ställer upp varje gång trots att jag inte får ett skit tillbaka? Så trött på människor som fungerar på så vis. Men även om det är jag som "utnyttjas" så känns det som om det inte är jag som kommer stå ensam i slutänden. Jag har en större hjärna än så, och ett mycket större hjärta än så. Att jag tar vara på dem jag tycker är äkta! Det enda jag blir besviken på, att de flesta jag trodde var "äkta" har varit de största kolbitarna och det gör mig så jävla arg.. For once kan jag faktiskt säga, ni är inte värd mig. Och jag är så SJUKT jävla mycket bättre än er..
det är helt sjukt hur allt håller på att bli.. sudda sudda sudda bort!
