Jag önskar att jag hade ett liv som var värt att leva, men jag har inte det. Jag önskar att jag hade en livsglöd som fick mig att kliva upp varje morgon och tänka "fan jag mår bra" jag kan inte minnas sist jag faktiskt mådde sådär riktigt bra att man känner det i hela kroppen och att alla problem är bortblåsta med vinden. När är det min tur? Jag önskar att jag hade någon som var tillsammans med mig oavsett hur ledsen, ful och ärrig jag än var och kommer bli. Och någon som var med mig och verkligen tyckte om mig och som inte försöker ersätta mig med någon annan. Jag är jag! (och jag hatar varje milimeter av min kropp) Jag hatar mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer bli den personen hos någon, jag är inte värd det ändå. Men alla människor har önskningar, det är min önskan... Samma tanke upprepar sig om och om igen, låt mig vara. När ska jag få resa mig riktigt, skaka av mig det gamla och börja om på nytt? Det Flåsar mig i nacken och hugger mig i ryggen. Det gör ont, och jag vill inte minnas. Men jag gör det ändå, jag minns fortfarande allt som fick mitt liv att rasa samman. Hjälp mig!!!!