2012-05-13
Den senaste tiden har varit alldeles för mycket tankar för att ens skriva ner.. Den 13/5 fick jag ett fruktansvärt tråkigt och hemskt besked, min vän finns inte längre i livet, han förlorade kampen mot det onda. Och jag kan inte sätta finger på känslan, eller vad det var som exploderade i mig. Om det var hjärnan, själen eller hjärtat. Det kändes som en rejäl jävla spark i bröstet, svårt att andas. Och det gjorde mig väldigtt förvirrad hur en människa som nyss fanns kan så plötsligt vara borta, försvinna.. Men för mig kommer du alltid finnas kvar, i tanken och hjärtat!
Tänk om man bara fick en enda dag. Så skulle jag berätta för dig, hur mycket du egentligen betydde. Hur mycket alla år jag fick vara din vän gjorde mig varm i hjärtat, hur mycket alla gånger jag skrattat med dig och åt dig fyllt min vardag med glädje. Hur mycket just du betydde, för mig var du något alldeles speciellt. Vi prata med varandra du och jag, när det var jobbigt. När tonåren sög, saker som ingen annan visste eller vet. Förevigt förseglad mun.. Hur mycket jag uppskattade varje gång du tog dig tid att lyssna på mig, hur mycket jag uppskattade varje sekund du tröstade mig och lovade att allt skulle bli bra. Trots att det är flera år sen vi umgicks, så får det mig att skrika inombords att jag aldrig fick/hann säga dessa saker till dig. Jag hoppas du funnit din ro som du så länge sökt, att du vakar över din bror som behöver dig, att du skyddar din familj när något går fel, att du håller om din flickvän på natten när hon behöver dig, att du ser dina vänner som verkligen går sönder i tanken på att vi aldrig mer kommer få se dig. Jag kommer aldrig glömma dig, oavsett vad. Tack för alla glada men galna år, jag önskar jag kunde ha gjort så mycket för dig. Och jag hoppas du visste innan du lämnade oss, att du kommer vara så innihelvete saknad här nere.
1987-09-29 - 2012-05-13 ♥
Tänk om man bara fick en enda dag. Så skulle jag berätta för dig, hur mycket du egentligen betydde. Hur mycket alla år jag fick vara din vän gjorde mig varm i hjärtat, hur mycket alla gånger jag skrattat med dig och åt dig fyllt min vardag med glädje. Hur mycket just du betydde, för mig var du något alldeles speciellt. Vi prata med varandra du och jag, när det var jobbigt. När tonåren sög, saker som ingen annan visste eller vet. Förevigt förseglad mun.. Hur mycket jag uppskattade varje gång du tog dig tid att lyssna på mig, hur mycket jag uppskattade varje sekund du tröstade mig och lovade att allt skulle bli bra. Trots att det är flera år sen vi umgicks, så får det mig att skrika inombords att jag aldrig fick/hann säga dessa saker till dig. Jag hoppas du funnit din ro som du så länge sökt, att du vakar över din bror som behöver dig, att du skyddar din familj när något går fel, att du håller om din flickvän på natten när hon behöver dig, att du ser dina vänner som verkligen går sönder i tanken på att vi aldrig mer kommer få se dig. Jag kommer aldrig glömma dig, oavsett vad. Tack för alla glada men galna år, jag önskar jag kunde ha gjort så mycket för dig. Och jag hoppas du visste innan du lämnade oss, att du kommer vara så innihelvete saknad här nere.
1987-09-29 - 2012-05-13 ♥
åh vad jag saknar dig!
Det här förbannade hålet..
Åh hej igen, nu var det dags. Jag är halvvägs ner i hålet, det här förbannade hålet. Varför i hela helvete finns det depression? Och varför fick jag det, och varför försvinner det aldrig? 9 år har den här äckliga diagnosen tagit av mitt liv, 9 förbannade år! Vad gör man? Gråter utan anledning, önskar man slutade andas. Tål inte se folk, jág vill inte vara jag, jag vill inte vara här. Men nu är jag här, och det enda alternativet är att rycka tag i mig själv. Hur svårt det än är, men jag försöker. Och jag vet att jag kommer misslyckas gång på gång, och det gör mig så jävla arg. LÅT MIG LYCKAS! Jag kanske inte står stadigt, men jag står åtminstånde med båda fötterna på jorden. Hur gör man? HUR GÖR MAN SÅ DET FÖRSVINNER? Det gör för ont... jag är ledsen
it cant rain all the time
it cant rain all the time
