Sov gott fina killen, tack för de 3 år jag fick med dig ♥
och tack för alla stunder du tröstat mig, gått med mig
varit med mig, och funnits med mig. och tack för att du och chila
 var mina bästa vänner. Jag älskar dig, harley killen. Sov så gott.
Nu får du träffa din tjej,busa med henne från mig.
Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Ett tag har några tankar slagit mig. Och vet inte om jag borde göra det, men varför skämmas? Funderar på att öppna en till blogg, där jag ska skriva enbart om mitt mående och hur sundsvalls psykvård behandlar unga som gamla med problem. Hur dom bollar runt med en, ignorerar och använder en som försöks kanin på olika mediciner. Egentligen borde jag inte ens göra det, men vad ska man göra när allting jämt bara blir sämre? Och varför ska jag skämmas? Det här är jag... Och varför jag funderar på att göra det är för att jag vill ha allting dokumenterat, som besök, samtal, mediciner hit och dit och visa andra som inte förstår hur det egentligen går till. Invändigt rasar jag, för jag kan aldrig uttrycka mig. Och det känns som om ingen förstår. Jag vill att andra som inte ver hur det är att leva med en depression som aldrig tycks blir bättre ska veta hur det känns och är. hur Att leva med diagnoser som man inte kan göra något åt och som man inte får någon hjälp med. Så det enda jag egentligen behöver nu, är någon som kan hjälpa mig att designa den. Jag är bokstavligen värdelös på det.. Den som söker finner antar jag. Så är det någon vänlig själ som vill hjälpa mig med det så får  han/hon gärna hojta till!

Och jag undrar, och behöver andras tycke. borde jag göra det?

Jag vet inte längre vad jag ska
säga eller göra. Känner mig helt
tom, bedövad. Ledsen, arg, frustrerad.
Beter mig som ett svin tills ångesten
tar ut sin rätt och allting börjar om.
Kan det inte bara sluta göra så ont?

Sjukt underbart väder idag, synd att det blåser bara. Annars hade det varit helt fucking suveränt! Jag, Natalie, Nellie och Kelly har nyss kommit in efter en ute stund. Vi var ute i ca 2-3 timmar och åkte snowracer och va runt med Kelly. Hade nästan glömt hur kul det egentligen är att åka, helvete vad det gick undan, jag skrek och Nellie skrattade så hon inte fick någon luft! :-) Mosters vackraste tjej!! Var förbi kalmarvägen och tittade om jag kunde hitta de som sålde Kelly och hennes föräldrar. Men såklart så var det bara sonen hemma, så jävla typiskt.. Fick en glimt av Kellys mamma iallafall, Chicca hette hon tydligen och var sjukt fin. Chokladbrun rednose, dock kunde dom inte träffas för hon löpte och var tydligen grinig då (som alla tjejer) ;-) Får ta vägarna förbi någon dag med henne igen så dom får träffas.

Blir till att sova i pappas lägenhet i natt, behöver lite "egen tid" och fundera.. Trots att jag oftast aldrig kommer fram till något så ska jag göra ett försök. Och för engångsskull tror jag att jag kommer njuta av att vara helt ensam. Fast med Kelly förstås menn annars är det bara jag. Och jag tror det behövs. Kan utan tvekan säga att det här är en ibland dom tuffaste perioderna i mitt liv och jag känner mig vilsen. Det skrämmer mig att jag inte känner igen mig själv, det skrämmer mig att jag blivit sån jag lovat mig själv att aldrig bli. Dvs en bitter-fitta som inte ser positivt på något.. Och hur jag än vrider och vänder så tycks det vara något som alltid är fel.. Men något positivt borde det sluta med, annars blir galen.. "göra om göra rätt" var det va?



Kelly, min bästa vän, mitt allt!

Hur jag än tycks vrida och vända på saker så är det alltid något som är fel. Och vad jag än försöker göra åt det så blir ingenting bättre.. Finns det något som är mer frustrerande? Att känna sig ensam i en värld, med miljoner människor. Allting blev mer sjukare än vad jag någonsin trodde det kunde bli. Och jag är trasig.. Helt sönder.
Att slitas mellan två olika "världar" gör mig galen, mitt mående får mig att vilja spy, mitt sätt får mig att vilja försvinna. Och mitt skratt gör mig falsk.. Ärlighet existerar inte, jag har blottat mig själv. Du är en idiot, just nu.. Just nu är det bara just jag, just nu är det fler än jag som gör fel. Och just nu, är jag den enda som gråter.. Ju mer jag gråter, desto löjligare känner jag mig. Hur kan man egentligen sitta och gråta över något bara en själv kan gör något åt? Tagiska jag, tragiska mig..

Trots detta, är jag glad att jag har Kelly, mina vänner (de få som är värd att kallas de) gamla som nya och min familj. Trots att varje andetag gör ont, så är det för er jag finns ♥  Oavsett hur långt jag behöver gå, så är det alltid något som stannar mig. Och ALLTID när jag inte ens kommit halvvägs...