So after a year and 6 months, it's no longer me that you want
But I love you so much it hurts, never mistreated you once
I poured my heart out to you, let down my guard, swear to God
I'll blow my brains in your lap, lay here and die in your arms
Drop to my knees and I'm pleadin', I'm tryin' to stop you from leavin'
You won't even listen, so fuck it, I'm tryin' to stop you from breathin'
I put both hands on your throat, I sit on top of you, squeezin'
Til' I snap your neck like a Popsicle stick, ain't a possible reason
I can think of to let you walk up out this house and let you live
Tears stream down both of my cheeks, then I let you go and just give
And before I put that gun to my temple, I told you this

And I would've did anything for you
To show you how much I adored you
But it's over now, it's too late to save our love
Just promise me you'll think of me
Every time you look up in the sky and see a star

Jag minns den här kvällen som det vore igår. När Timmy precis fått sin lägenhet vid brandstationen och du var hemma från Eskilstuna. Jag minns så himla väl nä vi satt ute på balkongen och pratade, vi grät och skrattade. Och lovade varann, att vi skulle bli gamla. Du hade gjort något ett tag innan som gjorde mig så jävla rädd, arg och ledsen. Och du lovade mig att du skulle bli gammal, du lovade mig att allting skulle bli bra, du lovade mig att du alltid skulle finnas kvar, du lovade att vi alltid skulle vara väner. Vi lovade varandra mycket. Och idag tänker jag, hur mycket av allt det vi lovade stämde? Att vi alltid skulle vara vänner. För nu finns du inte mer och inget av det andra vi/du lovade kan någonsin bli sanning. Och det gör så jävla ont i mig och veta hur mycket du har lidit, hur mycket du har kämpat, hur många gånger du har gråtit, hur många gånger du har skrikit på hjälp. Utan någon respons.. Jag önskar jag kunde blåsa liv i dig, bara för att säga en sista gång hur mycket du betydde för mig. Och att jag aldrig slutade hoppas, framför allt aldrig slutade tro på dig. trots att vi aldrig nästan pratade. Sista gången vi pratade, lovade du mig återigen att allt skulle bli bra. Du bad mig sluta vara orolig, men någonstans var jag det ändå. Och nu, är du en av himlens vackraste änglar. Och jag kan aldrig säga med ord, hur tacksam jag egentligen va att du fanns i mitt liv. Hur tacksam jag är för alla galna men lärorika år på höglunda, hur tacksam jag är för alla gånger vi pratat, hur tacksam jag är för alla gånger du förstod ♥
Det gör så ont att se hur dina nära lider, framför allt din bror. Vaka över honom, visa att du finns där. Han behöver dig, och jag tror du behöver honom. Älskade du, jag slutade aldrig hoppas! ♥

Tänker extra mycket på dig idag, det här känns som en av de sämsta dagarna jag har haft. Lyssnar på låten du had epå din begravning och går sönder inombords, hur fan kunde det bli såhär? Din bror behöver dig. Det gjorde så jävla ont att veta, att du verkligen låg där i din fina kista. Och jag fattar inte, hur kan man ta farväl av någon som nyss fanns? Frustrerande.. Jag önskar bara att jag kunde få en enda dag, en timme skulle räcka, så jag får krama om dig och tacka dig för att du var/är min vän. Jag hoppas du har fått den frid du så länge sökt Andreé, jag glömmer dig aldrig ♥

Låten.. så ont det gör. Vaka över dina syskon, dom behöver dig!

1987 09 29 - 2012 05 13

tänk om någonting kunde bli bra..

Jag har nästan glömt bort att jag hade en blogg, så jag passar på att uppdatera nu när jag väl kom ihåg den :P Så värdelöst att det inte finns en app till android telefoner till blogg.se utan bara till bög-iphone. Hata! De senaste veckorna har jag väl inte haft så mycket mer för mig än o varit hemma och umgåtts med Linda. Kom nyss hem från stan och väntar på att syster ska komma och hämta mig. Man känner sig en skvätt smart när hon ber mig om hjälp till en läxa, och jag har absolut inget läshuvud eller nästan en hjärna överhuvudtaget. Så man får väl ta åt sig äran och förfrågan och hjälpa till. Höhö..

På lördag väntas det utgång tammefan, med Linda och hennes Kusin. Kommer bli trevligt, känns som om det var hundra år sen jag var på Aveny, åtminstånde 2 år iallafall. Och hoppas det kommer vara röj när jag för engångsskull går ut. Måste bara lägga ut ett kort jag tog hos Linda igår på hennes son Liam. Så himla rolig och söt kille :-) Dock är det fler kort, som jag gjort om till ett collage. Men bilderna jag menar att dom var roliga, syns nog ;-)

Saga, Liam och Chico.


Jag


Fina Ella bella, älskar denna bild :)


Kelly chillar imorse medans jag sminkade mig ;)


på återseende!

Sov gott fina killen, tack för de 3 år jag fick med dig ♥
och tack för alla stunder du tröstat mig, gått med mig
varit med mig, och funnits med mig. och tack för att du och chila
 var mina bästa vänner. Jag älskar dig, harley killen. Sov så gott.
Nu får du träffa din tjej,busa med henne från mig.
Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Ett tag har några tankar slagit mig. Och vet inte om jag borde göra det, men varför skämmas? Funderar på att öppna en till blogg, där jag ska skriva enbart om mitt mående och hur sundsvalls psykvård behandlar unga som gamla med problem. Hur dom bollar runt med en, ignorerar och använder en som försöks kanin på olika mediciner. Egentligen borde jag inte ens göra det, men vad ska man göra när allting jämt bara blir sämre? Och varför ska jag skämmas? Det här är jag... Och varför jag funderar på att göra det är för att jag vill ha allting dokumenterat, som besök, samtal, mediciner hit och dit och visa andra som inte förstår hur det egentligen går till. Invändigt rasar jag, för jag kan aldrig uttrycka mig. Och det känns som om ingen förstår. Jag vill att andra som inte ver hur det är att leva med en depression som aldrig tycks blir bättre ska veta hur det känns och är. hur Att leva med diagnoser som man inte kan göra något åt och som man inte får någon hjälp med. Så det enda jag egentligen behöver nu, är någon som kan hjälpa mig att designa den. Jag är bokstavligen värdelös på det.. Den som söker finner antar jag. Så är det någon vänlig själ som vill hjälpa mig med det så får  han/hon gärna hojta till!

Och jag undrar, och behöver andras tycke. borde jag göra det?

Jag vet inte längre vad jag ska
säga eller göra. Känner mig helt
tom, bedövad. Ledsen, arg, frustrerad.
Beter mig som ett svin tills ångesten
tar ut sin rätt och allting börjar om.
Kan det inte bara sluta göra så ont?