Känner inte alls för att blogga, men tänker försöka ändå.
När jag meckat en ny design, kul med förändringar.

på återseende!

Vilken skit dag rent ut sagt, har suttit mest hela tiden. För vem vill gå ut när det spö regnar? Inte jag iallafall. Har suttit ett tag nu och letat sidor där man kan framkalla bilder relativt billigt, men ger upp när min dator inte funkar som den ska. Så om någon vet en bra sida, hojta till..

Hittade en bild på Chila hos veterinären, då hon precis somnat in.
Min fina fina chey, det är svårt att förstå att du faktiskt är död på bilden även fast det är jag som håller om dig. jag saknar dig, är för lite.

Denna dag känns som om den varit hela 7 år lång. Jag är ständigt trött tycker jag, men har jätte svårt att sova. När jag väl somnar, så vaknar jag efter en timme ca. Och det känns som om jag är tvär pigg, fast jag nog inte är det. Ligger och funderar mycket, på saker som bekymrar mig och saker som har bekymrat mig. Länge.. jag tänker så mycket och ofta så att allt blir en enda röra, det blir kaos. Jag blir arg, för jag får aldrig ihop något. Men det är rätt så typiskt mig, jag grubblar på saker man oftast aldrig behöver tänka mer än 2 gånger på, jag kan älta mycket. Men ibland känns det bra, för att få någon slags struktur på saker och ting.

Jag kan fundera mycket på Chila, jag kan sakna, gråta ihjäl mig i en sekund, skratta, och älska  nåt så sjukt gränslöst. Jag kan tjata mycket, och för någon kanske inte hon var någonting. Men för mig var hon en stor bit av hela mig... ♥ Och när jag väl tänker, så gör det ont i HELA mig. Vad hon led, mitt hjärta. Ibland känns det som om jag inte gjorde nog, men i efterhand gjorde jag allt. Precis allt jag kunde göra, men det känns ändå. Som om jag kunde gjort så mycket mer. Nu har snart ett helt år gått!! För mig är det sjukt, för det kändes som igår jag hade henne. Men ibland minns jag knappt hur hon var.. Det jag minns mest, är att hon flinade då hon var glad :) då log hela mitt hjärta, och det gör det än.. När jag tänker på det, jag hoppas du har det bra min älskling.. .. ♥ vart du än är!

Vilka är det som läser min blogg? Ser att det är några, men aldrig någon som kommenterar. :) Så vilka är ni?

Sånna här dagar gör mig fruktansvärt nedstämd. Det är rengt och kallt ute, på tvn sänds minnes cermonin för de omkomna i world trade center som idag är 10 år sedan. Och på aftonbladet finns Stefan Livs och de andra spelarnas minnes cermoni att titta på, hela situationen gör mig obekväm. Att se alla dessa kistor på arenan och tusentals folk som gråter. Jag tror det gör mig obekväm för att jag är så blödig.. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att någon i min närhet omkommer i en olycka, när man aldrig haft chansen att säga jag älskar dig, förlåt för alla misstag man gjort, för alla gånger man bråkat, innan det händer. När det är för sent. Usch vad ont i hjärtat det gör.. Trots att jag inte ens visste vem det var, innan han dog. Så kikade jag en del live på Stefans minnes cermoni igår. Men klarade knappt av att titta mer då hans söner kommer fram och ena utbrister pappa när han ser de stora bilderna de ställt upp och alla rosor som ligger nedan för, och ser jätte glad ut. Samma sak idag, när jag ser en bild på hans fru framför hans kista. Jag tror ingen som inte sitter i den situationen själv kan föreställa sig hur det egentligen känns. Det jag har "lärt" mig av detta, är att aldrig somna osams, alltid säga förlåt när det behövs, visa sina nära vad dom egentligen betyder, älska gränslöst och skratta som om att du aldrig ha gråtit.

Och fast än jag inte känner eller kände någon som omkom i World Trade Center för 10 år sedan eller olyckan i Jaroslavl 7 september 2011, så skänker jag dem och dess anhöriga en extra tanke idag!

(bilderna lånade från http://hockey.expressen.se/)

(bild lånad från www.google.se)


 Världen är ibland så orättvis.

Idag är en sån dag man önskar att man inte alls har funnit. Precis allting jag gjort idag har gått åt helvete, på ett eller annat sätt. Jag har så sjukt ont i ryggen, så att jag har svårt att andas och var tvungen att gråta en stund. Jag har aldrig någonsin haft såhär ont, någonstans. Jag skulle hellre ha tandvärk till och med! Robin har jobbat sen kl 16.00, jag har dragit två barn i vagnen, varit ute med en vild Kelly och haft mig och ryggen blir bara värre och värre. Fortsätter det att kännas såhär så kommer jag göra drastiskt, eller nej.. Men nästan!

Det blir till att gå upp i morgon och ringa vårdcentralen innan jag åker på skolan, för såhär kan jag fan inte ha det.

hejmäre