Fruktansvärt seg dag!

Den här dagen har bara kommit hit, och det känns som om den varit i hundra år. Kelly gumman väckte mig halv 10 i morse och ville gå ut, och även fast klockan inte var tidig så kändes det som om jag ville dö. Jag fick inte ens i mig en kopp kaffe, för att jag var så trött. Och nu är jag ännu mer trött än vad jag var innan?

Sitter och väntar på min fina kusin som ska följa med mig ut och leka med Kelly och sedan skjutsa mig och handla. Det är tur att det finns några få, som ligger tight om hjärtat som kan ställa upp när man ber om hjälp. Guld värt!

Nej en kopp kaffe, sedan Willys!


bob marley

Från att bortse från Bob Marleys weed brain, så var han en väldigt vis man med rätt värdering på kvinnor.
 Yo go Bobban



20111022-110221.jpg





Att vara stark är inte att lyfta tyngst

Det är väl minst sagt ett sanningens ord.. De senaste dagarna har varit riktigt blää! Jag har haft en sjuk, grym ångest. Jag har gruvat mig för att lägga mig och när jag väl lagt mig gruvar jag mig för att jag kommer somna och vakna med samma jävla ångest jag la mig med. Jag är så stressad invändigt, att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är trött, men kan inte somna. Jag ligger rätt upp och ner och stirrar, stirrar på absolut ingenting. Det är kanske det som gör mig rädd, att stirra ut i tomma intet igen. För där har jag varit så många gånger förut, när man bara låter problem komma men aldrig lösas. Till slut knyts en hård knut runt hela kroppen, runt hjärnan, runt hjärtat. Handlingsförlamad. Man blir tillslut tom, för att sitta och vänta in det man kallar lycka och framgång. Att ens tankar kan våldta ens hjärta så många gånger om kunde jag aldrig tro va möjligt. Om man kunde sluta älta någongång, tänka, grubbla så känns det som om det kunde ha varit lite bättre. Men nej, jag ältar, jag tänker, jag grubblar mig själv helt matt. Och fan vad jag kan hata det!

Jag är lycklig över det jag har, extremt lycklig. Jag har Robin, och min familj. Men jag kan fortfarande på ett sätt vara så ledsen, för att det tog mig så lång tid att komma hit. Och vara så ledsen att jag ibland faller tillbaka.. Där jag ligger sömnlös, stressad, ledsen, förtvivlad, besviken, less, men framförallt arg. För att jag aldrig tar tag i saker, för att jag låter både folk och situationer klampa över mig, arg för att jag ibland låter det gå så långt att jag exploderar. Och där börjar allting om igen..  Depression måste vara djävulens jävla påfund, för man verkar aldrig bli av med den. Jag har nog jävligt fel om det, klart den kan försvinna. Men för mig känns det ibland omöjligt. Ibland vet jag inte om det är jag eller andra som gör min värld så kaotisk? För hela jag, känns som ett stort skämt just nu.


madde






Så är det!

Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång. Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.


...



från hjärtat




Näst intill.. Avlider...

Jag näst intill avlider, på riktigt. Denna tandvärk är, aaaaaah. HELT SANSLÖS! Det gör så förbannat ont att jag till och med har gråtit. Och när jag ringt tandläkaren finns det ingenting och får till svar att jag ska ringa 112, eh va? 112 för tandvärk? Känns inte riktigt som de e min grej, att ringa till en larmcentral och uppehålla för tandvärk. Så jag får bita ihop, jag har gjort precis allting för att den ska lindras. Tuggat panodil, borstat och borstat, sköljt med munvatten, sköljt med treo hela 3 st, brutit isär en treo och stoppat ner i hålet där lagningen lossna. Jag har inte kunnat ätit mer än en macka idag och jag känner mig spyfärdig och matt. Det gör så ont att det dunkar i örat och jag kan knappt svälja. Så tänder för mig idag, är ett dumt jävla påhitt! Jag skulle hellre bryta ett finger, till och med två för att slippa känna denna smärta. fyfan säger jag bara, och sömnen kommer funka bra? Tror inte de va.. HELA jag skriker efter en hel natts sömn, vilket var väldigt länge sedan. Även utan tandvärk vaknar jag mellan 4-10 gånger per natt.. Jag kan inte påstå, att livet känns på topp just nu..

bläää







Den 29 denna månad är det 11 månader sen Chila försvann ifrån mig snart ett helt år, det känns som en evighet men ändå som igår. Jag skulle kunna ge i princip vad som helst, för en enda dag extra. En enda gång till att leka med henne, att få en sista chans att krama henne, en enda chans att säga förlåt ännu en gång för att hon fått stått ut med mig när jag mått dåligt, att få säga en enda gång till hur mycket jag uppskattade att hon fanns i mitt liv. Att säga en enda gång till, jag älskar dig min prinsessa..

 Allt detta skulle jag göra, om jag bara fick en enda dag till ♥




RSS 2.0