Det är som det är, ett evigt skrivande, många ord. Kanske ord som inte ens betyder någonting, många ord som ligger varmt som hjärtat. Många ord som har sårat och gjort en illa, många ord man aldrig kommer glömma. Men framförallt många ord som inte och har aldrig betytt någonting. För jag har bestämt mig att från och med idag, är det inte mig det är fel på. Det är sakerna som inte passar mig, det är inte jag som ska få dåligt samvete. Det är den som är dum, det är inte jag som ska gråta, för det är inte jag som betett mig illa. Det är inte jag som ska ha en trasigt hjärta, för jag delar med mig det lilla jag har till många. Jag skriver om mig själv, precis som om man skulle pratat med en liten. Men jag försöker, jag vill vara glad, jag vill inte gråta, jag vill inte slåss med ångesten, det är ångesten som ska slåss med mig. Hon jag pratar med på unga vuxna sa en väldigt smart sak till mig, som jag aldrig någonsin tänkt på. Det har gjort att jag har fått det ytterst lite att kunna hantera min ångest, att inte få panik, tro att man ska kvävas eller att man vill göra något drastiskt med sitt liv. Hon sa till mig att panik ångest får man oftast när man inte förstår vad det är som händer. Det är faktiskt sant, till en viss del... Jag försöker tänka på det iallafall, när jag blir rädd och känner mig ensam. Att jag kvävs faktiskt inte, jag förstår bara inte vad det är som händer.

men det som jag faktiskt förstår, är att jag har en depression och den vill inte försvinna.
Men varför?