Finns väl egentligen ingenting att skriva, men jag känner att jag behöver det. Man undrar hur långt man kan pressa sig själv psyiskt med alla tankar och ångest man har, innan det är helt slut.. Trots att saker hänt för flera år sedan kan det komma tillbaka och göra jävligt ont, även nya saker sätter sina spår.. Jag känner mig så jävla tom samtidigt som att jag har så mycket tankar och känslor att jag vill skrika, hoppa, gråta, skratta, sluta. Det är som det sägs i låten, hurt "i try to kill it all away, but i remember everything".. Saker man borde förtränga som gjort en illa minns man så väl, fast saker som gjort en lyckliga under åren små men betydelsefulla saker har jag knappt några minnen kvar av. Det skrämmer mig, jag vet inte om det är medicineringen, ångesten som trycker bort allt, eller alla tankar på hur det borde kunnat varit om jag inte hamnat så jäkla snett i dom yngre åren. Många tankar som mörbultar psyket, och det gör ont invändigt. Vad gör man när hjärtat tappat färg och själen bara är en trasa? När det inre blöder, och allting rasar? Jag vet inte, jag har nog aldrig trott att man kunde vilseleda sig själv på detta vis och intala sig att allt är bra fast det inte är det. Inget är bra...  Jag är fortfarande ledsen och deprimerad. Och jag kan aldrig säga något med mer sanning i, att jag hatar det över allt annat.. För jag vill faktiskt vara glad, jag undrar bara när jag kommer bli det.




just nu önskar jag att du var här