Vad f inns det att säga...? Jag är så sjukt trött på denna ångest som känns som en jävla häst spark varje gång jag andas. Och hjärtat slår så fort och hårt att jag är helt säker på att det kommer stanna vilken sekund som helst, alla skakningar och kylan. Jag verkligen hatar det, jag hatar det så obeskrivligt mycket! Jag tycker det är sjukt, att ens egna psyke kan svika en själv så förbannat många gånger, konstigt nog blir jag förvånad. Förvånad för varje gång har jag intalat mig själv att jag är starkare. Det sägs att det som inte dödar, det härdar. Det måste vara ett jävla påhitt eller så är jag den svagaste människan på denna jord. För jag tycker verkligen inte det stämmer, för varje gång man rest sig så är det alltid något som gör att man faller. Längst ner i den där svarta jävla gropen som jag föraktar så mycket, den där svarta gropen som får mig att bli påmind om all rädlsa och alla dumma tankar och saker och ting hur dom varit och hur dom kunnat varit. Och magkänslan som också berättar för en att någonting är fel, men jag kan inte sätta mitt finger på vad som är fel. Knuten i magen är så hård nu att det känns som jag ska explodera, vad är fel egentligen? Spelar ingen roll längre, vad som händer. Jag har redan förnedrat och hånat mig själv tillräckligt för att stanna där jag är nu. Man ska aldrig sparka på någon som ligger sägs det, men det värsta är att en spark skulle inte ens kännas. Ett hopp skulle inte göra mig något, ett kniv hugg skulle inte röra mig alls. På något sätt känns det som om att jag förtjänar att vara där jag är nu, men någonstans säger det att det är så jävla fel. För jag borde inte vara här, men som det känns nu så orkar jag inte resa mig. Jag vill inte resa mig, jag kommer ligga här och ruttna till döds. Det är jag, jag och mitt svarta hål. Det sviker mig aldrig, hur mycket jag än gråter, hur ostadigt jag än står, hur mycket jag än ramlar och hur mycket jag än hatar.. Du och jag... Jag och mitt svarta hål

---

Jag har tänkt så sjukt mycket på Christine, den senaste månaden. Jag tycker inte det känns verkligt..  Hur kan HON vara borta? Borta?... Jag kommer aldrig förstå, och jag vet inte om jag vill heller. Och även om vi inte umgicks & knappt pratade med varandra på den tiden så har det faktiskt engång i tiden  varit min bästa vän. MIN bästa vän. Och jag kommer aldrig glömma, jag vill inte glömma. INTE glömma långa röda right, silikon bh, och grusvägen mellan lysekil och strömstad. Jag tänker på dig sjukt mycket Christine.Och undrar fortfarande varför? Jag hoppas du sover gott, himlens vackraste ängel. Hoppas du sover gott, min peppar kaka... *1990-2007+