But though you're still with me. I've been alone all along... Har aldrig känd mig så jävla nervärderad och förnedrad någonsin. Känner mig inte värd ett dugg, önskar verkligen att någon tog ihjäl mig eller om man bara kunde lägga sig ner och bara själv dö. Då kanske någon skulle bry sig, eller iallafall ångra allting dom sagt och gjort. Men då är det för sent, alldelss för sent. Varenda liten blit av den själ som är kvar värker, varenda milimeter av min kropp gör så jävla ont. Och jag får panik... Det är ett under att mitt hjärta ens slår, för jag känner mig död. Jag dog för längesedan.. Varför är det ingen mer än jag som är ledsen? Varje agerande av varje besvikelse blir så jävla fel, allting blir så jävla fel. Jag önskar så ofta att jag aldrig hade funnits, att jag sluppit känt en sån tomhet men samtidigt så mycket känslor att dom inte ens får plats i kroppen, huvudet eller hjärtat. Jag har redan förnedrat mig själv tillräckligt för att stanna på den nivå jag är på nu. Man ska aldrig sparka på någon som ligger sägs det, men det värsta är att en spark skulle inte ens kännas. Alla tankar, alla tårar får det lilla som är kvar av mig att rasa i bitar. Jag är ensam... Rädd, och ensam. Arg, och ensam.. Ensam och ledsen. Att så korta och småa ben kan bära så mycket, snart orkar jag inte resa mig mer. Allting känns dött, dött och falskt. Falskt och ledsamt. Är jag inte värd mer, är någon värd mer? Är det bara jag som känner såhär, eller är det tusen andra? Samtidigt som jag vill veta vill jag inte, för det hjälper inte ändå. Nu är jag där, där igen..På den hårfina gränsen på att bryta ihop...Det gör så ont, varför ska det alltid vara såhär? Varför ska det alltid kännas såhär? Varje andetag jag tar och varje tanke som slår mig att jag verkligen inte vill leva gör mig handlingsförlamad och allt som bara kommer är gråt. Jag trodde att det inte kunde bli värre, men det vart det. Jag trodde aldrig att ens eget psyke kan svika en sådär gång på gång. Nu är känslan starkare än någonsin, har aldrig känt ett sånt starkt hat och rädsla någon gång i hela mitt liv, varför händer allt mig? Jag har fått mer än nog nu, och det känns.....