My hands longing to touch you . But I can barely breathe. Jag är helt slut i hela kroppen, var ute och gick 9,6 kilometer i natt. Och jag trampade på varje spindel jag kunde se, jag skiter i om det blir regningt. Varje dag är lika grå och regning för mig iallafall oavsett om jag dödat en spindel eller om det är 20 grader varmt ute. Jag behöver inte krossa någon spegel, jag har tillräckligt med otur ändå. Och jag kommer aldrig någonsin bli fri den oturen. Det är när allt kryper fram hur det egentligen är jag blir krossade och allt jag byggt upp rasar ännu engång. Man undrar själv hur lång tid det egentligen tar tills man själv säger stopp och bara kastar in handduken och skiter i allt. Ibland känns det farligt & äckligt nära, och rädslan för att man inte vet vad man kan göra mot sig själv utan att ens blinka är fruktansvärt stor. Man tänker inte efter hur mycket själv förakt man känner förrän ensamheten och ångesten kryper på en och berättar vilken vek och värdelös människa man egentligen är, att man kan ha ett sånt självhat,förakt & besvikelse. Man föraktar andra människor så fruktansvärt mycket så att rädslan på att bli sviken så det vänder sig till att man hatar sig själv. Jag har aldrig hatat mig själv eller andra lika mycket som nu. Jag behöver inte spotta tre gånger när en kattjävel springer över gatan, jag har krossat tillräckligt många speglar och jag har dödat tillräckligt många sjömän (tänt cigaretten på ett ljus) för att få otur, jag har redan den maximala oturen som finns. jag försöker hela tiden men allt blir bara fel. Mitt inre gör uppror. Varenda liten bit gör ont, varje andetag hugger som tusen knivar. Det finns så mycket jag vill säga, men smärtan trycker ner den där klumpen.. Den exploderar i magen på mig, och allt slits i sär. Och jag minns allt som igår, precis allt som hänt, precis allt folk har gjort.  Jag levde en gång... Du dödade mig.. Jag önskar att jag hade en livsglöd som fick mig att kliva upp varje morgon och tänka "fan jag mår bra" jag kan inte minnas sist jag faktiskt mådde sådär riktigt bra att man känner det i hela kroppen och att alla problem är bortblåsta med vinden. När är det min tur? Jag önskar att jag hade någon som var tillsammans med mig oavsett hur ledsen, ful och ärrig jag än var och kommer bli. Och någon som var med mig och verkligen tyckte om mig och som inte försöker ersätta mig med någon annan. Jag är jag! (och jag hatar varje milimeter av min kropp) Jag hatar mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer bli den personen hos någon, jag är inte värd det ändå. Men alla människor har önskningar, det är min önskan... Samma tanke upprepar sig om och om igen, låt mig va. När ska jag få resa mig riktigt, skaka av mig det gamla och börja om på nytt? Det Flåsar mig i nacken och hugger mig i ryggen. Det gör ont, och jag vill inte minnas. Men jag gör det ändå, jag minns fortfarande allt som fick mitt liv att rasa samman. Varje besvikelse sliter sönder kroppen invändigt, varje besvikelse sätter sig som en snara runt halsen.. Ibland, rätt ofta hoppas jag att den ska sätta sig tillräckligt hårt för att bara få slut på det hela, samtidigt som jag håller handen i mellan för att jag får panik. Jag vill inte leva, jag vill inte dö... Säg mig, vilken färg har en trasig själ??..