Då sitter man här, och funderar på saker och ting som har hänt under dom senaste åren. Vilka olika värderingar och tankar man har. Fruktansvärt olika, förvånandsvärt olika. Ibland undrar jag faktiskt om vi är från samma planet, vilket för mig riktigt förvirrad på vad du tänker och vad du värderar mest. Idag har varit uträttarnas dag och funderingarnas dag. Livet som ensam,  (just nu) uttråkar mig väldigt och jag ser tyvärr ingen mening med det. Jag lider verkligen med dom som lever och bor ensam, som inte har någon annan än sig själv. Jag har fullt med folk omkring mig, spelar glad men gråter riktigt inombords. Hur ska det då vara för dom som är ensam, helt ensam som kan visa att dom gråter men ingen bryr sig? Och jag som ibland tycker riktigt synd om mig själv för att ingen bryr sig fast säkert hundra stycken gör det. Hur ska det vara för dom stackarna som bara har sig själv, att rå om, tycka om, gråta för, skrika för, skratta med. Utan att vara eller försökta vara det minsta lustig blir jag inte ett dugg förvånad att vissa lider av schizofreni. Vilken bitter sanning och bittert tänkande. Man kan ju börja undra vad som egentligen fanns eller finns i mitt kaffe. Men handen på hjärtat, det är dyrt och heligt kaffe.

Nu ska fortsätta med mina konstiga tankar, med min jävla ryggvärk och prata med ellen pellen!


Varje besvikelse sliter sönder kroppen invändigt, varje besvikelse sätter sig som en snara runt halsen.. Ibland, rätt ofta hoppas jag att den ska sätta sig tillräckligt hårt för att bara få slut på det hela