Sitter än och inväntar min nya blogg design.. Ska bli kul när jag får den att få lite skillnad i denna blogg. Som det nuförtiden aldrig skrivs i.. Känns inte som om jag har någonting att skriva längre, trots att jag har massor innom mig. Men jag vill inte folk ska veta, att folk ska se.. Hur det känns, hur det gör ont och hur jag tvingar fram ett skratt som inte är på riktigt. Allting känns bara trasigt, äckligt, fel och dumt. Är det dumt? Är det dumt att hata sig själv för någonting man inte rå över? Är det dumt att låta sig själv förnedras med alla tårar och tankar som spökar fram när kvällen faller? Det är dumt.... Jag vet att det är dumt, jag är dum...... Hur länge ska man låta sig själv förnedras på det sätt som får en att vilja spy? Hur trött man än är så verkar det aldrig ta ett stopp, man gör aldrig stopp, man säger ingenting. För de enda ord som kommer, betyder absolut ingenting. Jag har aldrig glömt vem jag engång var, och kommer aldrig glömma det heller. För på insidan är jag faktiskt fortfarande hon, med ett destruktivt beteende och tårfyllda ögon. Hon som är rädd för att allting kommer kännas som förr. För det är på god väg, och jag vill inte vara den som ligger på badrumsgolvet och hoppas på att hon förblöder.


men någonstans önskar jag att det var slut.....