Att ens eget psyke kan svika en så fruktansvärt känns jävligt förvirrande och fel. Jag är så jävla kluven.. Hur kan man låta sig själv gå så långt fast man intalat sig själv att man aldrig mer ska gråta eller ta illa upp av vad någon annan säger? För oavsett vad, kommer de från någon man bryr sig om så tar man åt sig. Även om man skjuter bort det för stunden, så ligger det alltid någonstans och skaver stora blödande sår. Som aldrig slutar blöda tydligen.. Blod är vackert, jag vill också vara vacker.

Samtidigt som jag har lust att gråta och fråga varför allting händer mig så vill jag bli arg. Och säga och skrika allting jag känner och minns, men det tar stopp. Vilket gör mig ännu mer arg, ledsen och besviken. PÅ mig själv, för att jag aldrig kan öppna min käft.

När man inte ens orkar försvara sig själv längre, har allting gått för långt.
FUCK YOU, FUCK ME.
FUCK THE WORLD