Ibland kan det bara bli för mycket, när så oerhört mycket tankar bara snurrar runt och lägger sig som en hinna på hjärnan och man blir förvirrad och glömmer bort allting man tänkt på innan. En stor klump i magen gör att man får svårt att andas, varje känsla av rädlsa, självförakt, hat och kärlek gör en blind. Ledsen.... Jag är inte rädd för att försvinna, jag är bara rädd för att vara kvar. Mitt gamla jag börjar krypa fram mer och mer, och jag håller på att bli den person jag lovat mig själv att aldrig mer bli... Men det är jag, och jag blir rädd. Mitt inre gör uppror. Varenda liten bit gör ont, varje andetag hugger som tusen knivar. Det finns så mycket jag vill säga, men smärtan trycker ner den där klumpen.. Den exploderar i magen på mig, och allt slits i sär. Och jag minns allt som igår, precis allt som hänt, precis allt folk har gjort.  Jag levde en gång... det finns ett hjärta som knappt orkar slå.