Ibland frågar jag mig själv, hur kunde jag låta detta gå så långt? Ibland undrar jag om allting verkligen var värt det, idag vet jag, idag tror jag att det inte var det.. Det känns så nu, och på något konstigt sätt känns det förjävligt. Jag önskar att jag var sån, som bara kunde tänka på mig själv. En egoiskt, kort och gott! Men jag har aldrig varit sån, och kommer nog aldrig bli. Fast ibland vill jag... Så gäääärna!

Hur mycket tar en människa, hur mycket ger en människa, vad gör en människa, och vad gör inte en människa.. Det är få som fått mig tänka så, på allt jag borde gjort, på allt jag borde sagt, på allt jag har sagt och på allt jag har gjort. Och vad jag inte borde gjort för att gjort det hela värre, och vad jag borde gjort för att få allting att bli bättre. Jag vet inte om det är jag, eller flera till. Men jag vet nog ingen som kan göra mig så frustrerad, fundersam, ångerfylld, tårögd, osäker, arg, rädd och ibland glad som mig själv. men bara ibland... fast en sak vet jag, man ska aldrig be om ursäkt för saker man aldrig gjorde. Och det gör jag inte, jag bara ångrar mig. Strävan efter något jag aldrig kommer få blir bara större, näst intill manisk. För jag vill må bra, men just känns det hopplöst. Och ibland känns det som om jag inte är värd det. Men bara ibland.........