Ska jag falla, ja då ska det finns tid att falla fritt. Det är när man gråter själen vill andas. Andas från allting som sliter den samman som gör att den blöder, trasas i bitar eller snart längre inte finns. Det gör ont att se folk i sin omgivning bli vilsna, besvikna, förvirrade och ledsna ev ett brustet hjärta. Men hur känns det själv när man finner sig själv, gråtandes med en trasad själ och ett hjärta som saknar färg? Tvivlan på att det någonsin kommer bli bra förvirrar en, medans man själv sitter där och gråter. Och undrar, vad var det som egentligen hände?