för att plåga mig själv idag och för att undvika att göra något dumt med mig själv så piercade jag mig..´Jag är nöjd, trasig.. Jävligt dum och väldigt felande. Hur mycket utsätter sig en människa sig själv för? Det är sjukt, ensamheten ropar på mig och jag vill bara vara själv. Men när jag väl är där så skakar jag, och gråter. För jag vill inte vara ensam, jag blir kluven. Jag är kluven. Och så jävla Arg! Egentligen finns det inte mycket att skriva eller säga, jag är bara så besviken. Andas tom luft, ingen luft.. Jag vill inte andas luft. När är det min tur att vara glad? När är det min tur att skratta? När är det min tur att älska mitt liv? För det gör jag inte. Jag önskar så innerligt ibland att jag hade någon som var tillsammans med mig oavsett hur ledsen, ful och ärrig jag än var och kommer bli. Och någon som var med mig och verkligen tyckte om mig och som inte försöker ersätta mig med någon annan. Jag är jag! (och jag hatar varje milimeter av min kropp) Jag hatar mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer bli den personen hos någon, jag är inte värd det ändå. Men alla människor har önskningar, det är min önskan... Samma tanke upprepar sig om och om igen, lSNÄLLA åt mig vara. När ska jag få resa mig riktigt, skaka av mig det gamla och börja om på nytt? Det Flåsar mig i nacken och hugger mig i ryggen. Skär i mig invändigt, tungan häftas fast. Jag kan inte prata, jag kan knappt andas.. Bara gråta. Det gör ont, och jag vill inte minnas. Vill inte minnas någonting men någonstans gör jag det ändå, jag minns precis allt. Jag minns allting tydligare då jag ser alla mina ärr, på mina armar , händer och mina ben jag minns fortfarande allt som fick mitt liv att rasa i miljoner bitar. Och jag har slutat försökt samlat ihop alla bitar, jag lyckades rädda några. Men resten är borta, jag har ett halft liv och andas död.