Av alla som är inne här kunde bara tre st säga vilken dom är.. Herregud!

Tomhet,ledsanhet och äcklig mycket tårar, tårar som smakar salt. Fräter sönder mina kinder. Såhär trasig kunde jag aldrig bli.. Men jag hade så fel.. Jag är trasig, arg, ful och känner någon sorts hat.
Men ändå någonting och någon känsla som inte kan kallas för hat. Jag är frustrerad, arg. Så jävla ARG!
Och besvikelsen plågar mig, skär sönder mig. Trasar mig.. Splittrad. Denna känsla har jag känt förut, den är bekant. Nästan som en vän, som barra hälsar på ibland. Som hjälper mig att gräva en fot djupare i mitt kolsvarta hål, min depression. Vad händer när man grävt så mycket man kan? Är det slut då?

Någongång kommer allt ta slut, och de slutna ögonen blir lika kolsvart som mitt hål.