Jag är så trött att ögonen går i kors, men jag kan inte sova. Jag vill inte sova, vad ska jag göra? Alla tankar far runt, runt, runt och slutar aldrig påminna mig. Jag blir arg invändigt, ledsen, skärrad men någonstans glad. För att jag ännu lever. Även om jag lever känns det hopplöst, rätt ofta. Men den enda skillnaden från då och nu, är att då skulle jag göra illa mig själv, skära mig så jag tappar mycket blod. Nästan förblöder... Som förr. Men nu, är jag rädd för att skära mig på ett papper. Det ilar ända ner i fötterna, jag vet inte vad det är som gör det. Men jag blir rädd när jag tänker på det, trots att det varit min vardag. Varför? Någonstans önskar jag att jag hade vågat. Jag plågar mig med mina tankar istället, mina minnen, mina saker, mitt bagage. För jag törs inget annat. Trots att tankarna förstör sömnen så kan jag inte sluta tänka, jag gråter lite grann. minns tillbaka, går sönder liter mer.
Hur trasig kan en människa bli?




SKIT!