Iag fyllde mosters prinsessa hela tre år, shit vad tiden går fort. och gud vad jag älskar den lilla flickan! jag kan nästan tänka mig in hur föräldrar känner för sina barn. För Nellie är ju "bara" min syster dotter, och jag älskar henne gränslöst! Vackraste ungen ever.. Helgen som var spenderade jag i stockholm, och för en stund mindes jag hur det kändes bnär jag var yngre. Ny stad, mina vänner och allmänt trevligt! Synd att jag inte träffade resten av "gänget" med, det skulle ha varit tjockt niceee! en tanke slog mig förut, när jag var yngre hade jag många åsikter och synpunkter hur mitt liv skulle se ut i äldre dagar. Jag var stenhård på att jag skulle ta studenten med fina betyg, ha körkort vid arton, få ett jobb eller vidare plugg och ett eget fint hem. Men vad fan hände? det är en aning deprimerande, en känsla av misslyckande smyger sig på och jag får en sjuk jävla ångest som gör att jag har lust att slå mig själv blodig.Är en människa misslyckad då han/hon inte ens klarar av att nå något av sina mål? Jag kan tycka det, speciellt då det kommer till mig själv.. Vad har denna depression gett mig? Allting som bara är dåligt, att jag måste äta tabletter för att ens kunna känna någon glädje överhuvudtaget är en ren och skär känsla av misslyckande, en ren och skär jävla ångest som dunkar sönder mitt inre, min bröstkorg och min hjärna en förmåga att paja allt jag rör vid och paja precis allting för sig själv. allting är bara så jag, och jag hatar mig shälv..