Ligger just nu på Ellens soffa och funderar.. Hon och Matilda gick in och la sig för en stund sedan. Kan tänka mig att dom båda är rätt mör efter ca tre dagar på BB. Jag passade henne en stund förut så Ellen fick sova, i ca 40 minuter. Bytte blöja och gjorde henne klar för natten ås Ellen slapp göra någonting förutom amma eftersom hon var så trött. Och Matilda är så jävla söt att man vill nypa av henne lillnäsan... Jag är riktigt seg, både fysiskt och psykiskt. Jag är trött, men kan inte sova pågrund av denna hysteriska ångest. Nu är jag verkligen där igen, jag får ångest för det minsta lilla. Jag gråter för inget, och blir galen på 2sekunder. Samma humör som jag hade förut har återvänt. Ibland känns det som om jag vill gå lös, gå lös på allting som får mig att må dåligt. Av alla år av depression har jag fortfarande inte lärt mig att hantera mig själv, utan mediciner.. Det är pissigt värdelöst! Tanken får mig nästan att rinna över, iallafall då jag kommer på... Det är inte bara mitt eget fel att jag mår dåligt, det är så många andra. pruppppppp, så less...