Ja, och där kom det efter väntande utbrottet. Jag skrek, grät, kastade saker i väggen.
Jag blir rädd, för det var länge sen jag fick såhär, jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska göra. Och jag blir arg för att jag är ledsen. Och jag är ledsen för att jag inte vet varför jag är ledsen. Jag är bara jag just nu, när mitt inre har världens fight och jag inte kan kontrollera det längre. Obalans i själen, trasigt jävla inre. Nu står jag väl och svajar på gränsen, den där förbannade gränsen att få ett totalt breakdown eller bara vara den deprimerade jag alltid har varit. Som jag lovade mig själv att aldrig mer bli.. Det ekar tomhet, själen skriker det gör ont. Jag springer för att glömma det som är bakom mig så fäller mitt förflutna krokben på mig och skriker i mitt öra och påminner mig hur allt var förr. Jag orkar inte lyssna, det sliter mitt inre i flera tusen delar och jag blöder...

jag blöder