hinner att slänga in ett blogg inlägg innan jag drar min röv över till min syster.
Chila behöver en promenad så jag väljer att gå dit.. Det är jävligt knepigt väder ute, varmt i luften men blåser sjukt kallt. Gaah.. Jag sitter förtillfället inlindad i ett täcke för att jag snart fryser ihjäl känns det som, fast nätterna plågar mig riktigt. För då är det så varmt att man knappt kan andas, som att huden på halsen sitter alldeles för tight och då får jag riktigt panik. Så de senaste nätter har varit riktigt pain in the ass, bokstavligt talat. PLUS att man ska ha en tjock varm hund med tratt sovandes brevid, UNDER TÄCKET. På vintern går det ann, för att hon är så varm och mysig.Men nu dör jag nästan, fick gå ut på balkongen ett antal gånger för att ens kunna andas. Plus att jag fått tillbaka knölen i halsen, så varje gång jag sväljer så känns det som om jag sväljer en kokosnöt! Och det gör förbannat ont, och det konstiga med det hela är att ingen läkare jag träffat vet vad det är? Någonting måste det ju vara, om man får en knöl ovanför struphuvudet som gör så sjukt ont att man samlar på sig så mycket saliv eller spottar så man ska slippa svälja lika ofta. Nåja, det löser sig det med till slut antar jag. Annars, så är det väl som det är. Antar att det inte finns mycket merän så att säga, för jag mår riktigt piss. .Denna jävla ångest har återvänt, IGEN! Den jävla ångest som gör att jag vill springa så långt ut i skogen, tills orken tar slut, lämna telefonen hemma och bara sitta och vara där. Där ingen kan se eller höra mig, där ingen frågar varför jag gråter, där ingen gnäller och skäller. Bara där, där jag kan vara mig själv. I ensamhet kan väl ingen se en gråta, för det gör jag.. Gråter när jag är själv, det må vara självömkan eller inte, jag gråter iallafall. Och det ger mig sån jävla panik, för jag vet inte varför jag gråter jag bara sitter där och gör det. Och precis ALLT stör mig, gör mig irriterad eller jävligt arg. Så mitt inre verkar göra revolution igen, det är inte kul. MEn allting bara rasar omkring fötterna, så snart är det JAG som gör revolution! Jag är ledsen för att jag är ledsen, och jag är ledsen för att jag inte vill vara ledsen, och jag blir så jävla arg när jag gråter. För jag vet inte varför! Frustration gånger tusen, det är väl detta de kallar för djup depression. Som jag haft som diagnos de senaste 5 åren, men jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär igen. För det känns, det känns nåt så jävulskt. Och jag verkligen HATAR det! Bläääää på livet!