Ibland blir allting så obegripligt på något sätt.. Jag önskar att jag kunde förstå bättre, eller åtminstånde hantera det bättre. Minsta lilla motgång får mig att vilja skrika tills jag rasar i bitar. För någonstans i bakhuvudet ligger det och gnager "varför kan det aldrig gå bra, varför i hela helvete kan det aldrig bli bra?" Tycker det borde finnas någon slags rättvisa, bland känslor och bland rätt och fel. Jag har lärt mig en sak, alla folk har inte samma värderingar och alla ser inte alla saker på samma sätt. Även om det ibland vore enklast så, att hanma i en konflikt med någon känns inte bra. Men när man hamnar i en konflikt med sig själv och sina känslor känns det totalt värdelöst och hopplöst. Jag trodde dessa inre uppror var över, för trots allt är jag glad över det jag har nu. Jag önskar bara jag kunde sluta, tänka och känna så mycket. Men helst av allt sluta att minnas.. När man tänker tillbaka på en dålig period i sitt liv eller en jävligt märklig situation man suttit i så är det lätt att falla tillbaka, känslo mässigt. Att strypas av den förbannade ångesten gör en handlingsförlamad och hjärarnan slutar halft att fungera, fast trots det säger hjärtat säger vad det vill. Och det säger att någon gång kommer allt bli bra, bara om jag slutar ge visioner hur det kunnat blivit om inte jag gjort fel. För det är då jag bli så besviken på mig själv och alla runt omkring mig, trots att dom inte har ett dugg med det att göra. varför kan man inte lyckas? Just idag, en dag som denna.. Önskar jag att du fortfarande fanns Chila ♥

♥ Robin - Det finaste jag kan ha min hand är din..♥