Ibland kan man inte ens finna ord.. Finna vad fan man ska säga om vissa saker. Trots att det kan vara längesen det hänt. Men rätt som det är, slår det tillbaka och allt känns precis lika pissigt som i just det ögonblicket då det hände. Hur är man funtad som människa, om man medvetet gör någonting man vet kommer såra någon som står nära? Hur har man ens mage, att sedan låtsas som ingenting? Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva ut det på min blogg, men just idag kan jag inte låta bli. Även om jag tar bort det sen, men det vet jag inte. Jag behöver få avreagera mig. Denna såkallade "vän" som jag gjorde precis allt jag kunde för, jag gav av det lilla, absolut det sista jag hade kvar. Jag gjorde precis allt jag kunde, för att denna människa skulle må bra, för att hon skulle få ha det bra, att hon aldrig skulle känna sig ensam, eller må dåligt. Jag hatade att veta att hon mådde dåligt, jag försökte finnas där. Jag var med hos barnmorskan, föräldra kurser, förlossning och allt sånt. Och på hennes förlossning, kom det en liten tjej. Min blivande guddotter. Trodde jag, tills kniven satt så hårt den kunde i ryggen. Allt jag gjort, räckte det inte till? Och i slutänden kom jag på, efter all skit jag fick gå igenom. Att det var JAG som fick må ännu sämre, efter gett allting jag hade kvar till henne. Hon var min bästa vän, om jag kunde.. Skulle jag kunna ha gett henne världen. Nu skulle jag inte kunna ge henne ett piss..

Att denna tjej, som varit min bästa vän. Kunde bli tillsammans med mitt ex ,som förmodligen halva stan vet om är ett otroget svin. Och sedan ljuga om det, vara hemma hos mig och snoka, ge honom information om mig och mitt liv, att sitta hemma hos henne med MINA gamla saker? Som han och jag hade. Vem fan vill ha dom? Inte ens jag. Ja, vad säger man.. Jag kan inte för mitt sunda förnuft förstå att inte denna människa skäms. Att inte ens ett ynka litet förlåt har sagts. Sure thing, känslor kan man inte styra över. Men har man känslor ska man fan stå för dom, och det vill jag inte påstå att hon gjorde och har inte gjort heller. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget, men i grund och botten vet jag på något sätt att hon kommer läsa. Och förmodligen få en liten uppfattning om vad hon har fått mig att gå igenom, hur dåligt hon fått mig att mått. Och det jag ångrar mest, är att jag sagt precis allting till henne. Precis allting jag varit med om, hos henne har jag gråtit, skrattat, hatat, men framför allt älskat. Det är inte förrän det försvinner man inser hur mycket saker egentligen betytt. Någonstans vill jag krama om dig och tacka dig för att du fanns där. För att du kramade om mig när jag mådde dåligt, för att du fick mig att skratta även fast allt var skit. För att du fick mig att tro på någonting jag aldrig trott på, vänskap.  Men någonting annat får mig att vilja skrika åt dig, spotta på dig, hata dig... Du pajade det absolut sista jag hade kvar, och jag undrar om du är nöjd? Jag trodde du var min vän.. Nu är du luft, och jag hoppas du är nöjd med det du ställt till med. Och tack för att du gjort mig till samma gamla skit stövel jag var innan jag träffade dig. Tack för att du gjort att jag inte kan lita på någon. Dig var den sista jag vågade lita på, men what about now? Din idiot..

"Trust is like a mirror, if it's broke you can fix it. But you can still see the crack in that motherfucker's reflection"

---

Som tur är har jag min familj, kelly och Robin. Utan er vore det inte värt någonting..
Ni är allt, och så himla mycket mer.. ♥