Jag tänkte på dig idag, rätt mycket och ofrivilligt. Frustrationen över att du gjorde som du gjorde gör mig galen.. För jag förstår inte! Även om jag vill, jag fattar ingenting. Samtidigt som jag vill skrika till dig, förklara för dig vad du egentligen gjort, hur du har fått mig att mått, hur du har fått mig att känt och hur du har fått mig att inte lita på folk så skulle jag ändå vilja krama om dig och tacka dig. För att du fanns där, när det var svårt. För att du gjorde det inte någon annan gjort med mig, för att du var min vän. Ordet vänskap tappade en mening då du försvann, och jag önskar så innerligt att det skulle kunna bli bra. För jag saknar faktiskt dig.. Men jag vet, det kommer aldrig bli bra. För du svek mig, trots att du var min"vän"..