Det är väl minst sagt ett sanningens ord.. De senaste dagarna har varit riktigt blää! Jag har haft en sjuk, grym ångest. Jag har gruvat mig för att lägga mig och när jag väl lagt mig gruvar jag mig för att jag kommer somna och vakna med samma jävla ångest jag la mig med. Jag är så stressad invändigt, att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är trött, men kan inte somna. Jag ligger rätt upp och ner och stirrar, stirrar på absolut ingenting. Det är kanske det som gör mig rädd, att stirra ut i tomma intet igen. För där har jag varit så många gånger förut, när man bara låter problem komma men aldrig lösas. Till slut knyts en hård knut runt hela kroppen, runt hjärnan, runt hjärtat. Handlingsförlamad. Man blir tillslut tom, för att sitta och vänta in det man kallar lycka och framgång. Att ens tankar kan våldta ens hjärta så många gånger om kunde jag aldrig tro va möjligt. Om man kunde sluta älta någongång, tänka, grubbla så känns det som om det kunde ha varit lite bättre. Men nej, jag ältar, jag tänker, jag grubblar mig själv helt matt. Och fan vad jag kan hata det!

Jag är lycklig över det jag har, extremt lycklig. Jag har Robin, och min familj. Men jag kan fortfarande på ett sätt vara så ledsen, för att det tog mig så lång tid att komma hit. Och vara så ledsen att jag ibland faller tillbaka.. Där jag ligger sömnlös, stressad, ledsen, förtvivlad, besviken, less, men framförallt arg. För att jag aldrig tar tag i saker, för att jag låter både folk och situationer klampa över mig, arg för att jag ibland låter det gå så långt att jag exploderar. Och där börjar allting om igen..  Depression måste vara djävulens jävla påfund, för man verkar aldrig bli av med den. Jag har nog jävligt fel om det, klart den kan försvinna. Men för mig känns det ibland omöjligt. Ibland vet jag inte om det är jag eller andra som gör min värld så kaotisk? För hela jag, känns som ett stort skämt just nu.