Den här dagen har bara kommit hit, och det känns som om den varit i hundra år. Kelly gumman väckte mig halv 10 i morse och ville gå ut, och även fast klockan inte var tidig så kändes det som om jag ville dö. Jag fick inte ens i mig en kopp kaffe, för att jag var så trött. Och nu är jag ännu mer trött än vad jag var innan?

Sitter och väntar på min fina kusin som ska följa med mig ut och leka med Kelly och sedan skjutsa mig och handla. Det är tur att det finns några få, som ligger tight om hjärtat som kan ställa upp när man ber om hjälp. Guld värt!

Nej en kopp kaffe, sedan Willys!