Sånna här dagar gör mig fruktansvärt nedstämd. Det är rengt och kallt ute, på tvn sänds minnes cermonin för de omkomna i world trade center som idag är 10 år sedan. Och på aftonbladet finns Stefan Livs och de andra spelarnas minnes cermoni att titta på, hela situationen gör mig obekväm. Att se alla dessa kistor på arenan och tusentals folk som gråter. Jag tror det gör mig obekväm för att jag är så blödig.. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att någon i min närhet omkommer i en olycka, när man aldrig haft chansen att säga jag älskar dig, förlåt för alla misstag man gjort, för alla gånger man bråkat, innan det händer. När det är för sent. Usch vad ont i hjärtat det gör.. Trots att jag inte ens visste vem det var, innan han dog. Så kikade jag en del live på Stefans minnes cermoni igår. Men klarade knappt av att titta mer då hans söner kommer fram och ena utbrister pappa när han ser de stora bilderna de ställt upp och alla rosor som ligger nedan för, och ser jätte glad ut. Samma sak idag, när jag ser en bild på hans fru framför hans kista. Jag tror ingen som inte sitter i den situationen själv kan föreställa sig hur det egentligen känns. Det jag har "lärt" mig av detta, är att aldrig somna osams, alltid säga förlåt när det behövs, visa sina nära vad dom egentligen betyder, älska gränslöst och skratta som om att du aldrig ha gråtit.

Och fast än jag inte känner eller kände någon som omkom i World Trade Center för 10 år sedan eller olyckan i Jaroslavl 7 september 2011, så skänker jag dem och dess anhöriga en extra tanke idag!

(bilderna lånade från http://hockey.expressen.se/)

(bild lånad från www.google.se)


 Världen är ibland så orättvis.