Splittrad är bara förnamnet, och jag antar att det val man väljer blir bäst för en i slutändan oavsett hur det känns just då.. Allting ordnar sig sägs det, det är bara att hålla tummarna att det är så. Och en sak till jag verkligen hatar, det är att jag ältar och tänker för mycket. Men försöker att intala mig att det är så att det finns en anledning till allt som händer och att det finns en anledning att vissa människor i ens förflutna inte finns med i ens framtid för att det just finns en mening med det. Och hur besviken man än blir på tanken, så är det så det är och det är nog så det kommer att vara. Men trots allt detta, med att det "finns en mening med allt" så blir jag så arg och besviken när jag återigen ältar det förflutna även fast man ska blicka framåt. Men vissa saker är mer svår att släppa än andra, speciellt när man inte fått någon förklaring varför, eller ens ett sånt simpelt ord som "förlåt".. Det lilla ordet kan göra så mycket även fast det ibland missbrukas.

Hur mycket jag än ältar, så tror jag att jag aldrig kommer förstå. Hur man som vän kan göra så, om vän ens är rätt bemärkning på en sån människa? Vad har man för skam i kroppen med att hugga den som ställt upp på en med precis allt trots egna problem i ryggen utan någon som helst känsla? Utan någon som helst tanke.. Jag blir så arg och besviken när jag tänker på det. Och det känns som om jag inte längre finner ord om det. Jag skulle vilja skrika denna person i ansiktet, spotta på henne, göra precis allt jag kan för att få henne att fatta vad hon egentligen gjort. Men vad tjänar det till? Absolut ingenting, det minsta jag är värd, är iallafall en förklaring. Men den lär man få vänta med tills man sjunger på sista refrängen. Och ibland undrar jag, om jag ens vill höra.. Äsch..

Det är väl dags att blicka framåt, glömma det som varit. Även om det är svårt, på ett sätt ska jag kanske tacka han dom kallar gud att denna person inte längre finns kvar i mitt liv? Vad vet jag.. Det är det man tror som gör en så besviken, för jag VET att allting hade kunnat varit så jävla mycket annorlunda. Och det jag lärt mig på den här "resan" har nog gett mig ganska mycket. Ge inte ditt hjärta och tillit till någon som aldrig kommer förstå det, vara rädd om det, och framför allt värdesätta det. Vänner är familjen man själv valt, och jag är evigt tacksam för de få jag har ♥ nya som gamla.