Under de senaste veckorna har allt det här kaoset fått mig att inse. Saker att ske så mycket snabbare än vad man, tror. Bra saker som dåliga saker, i mitt fall: Världens sämsta saker. Livet är inte så långt som man kan ana ibland, saker sker på en sekund som kan förändra hela din vardag och hela ditt liv. Men som att mista någon man tycker om, och vet att han/hon aldrig kommer tillbaka och man får ALDRIG chansen att säga det man ville gör att man funderar på saker ganska mycket, och rent allmänt. Mitt liv ser inte ut som det brukar, och inte som det gjorde för en månad sedan. Allting är så jävla mycket annorlunda, och det gör så förbannad ont att säga det: men det kommer aldrig bli samma igen. Välkommen igen, eller upp till ytan igen man kanske ska säga. Härliga depression! Eller? Saker runt omkring mig bara faller isär, och jag med de.. Hur ska allting bli nu? Hur ska jag göra nu? Dessa nätter med den sjukaste ångesten som finns får mig att tappa förståndet, hålet i hjärtat blir större och själen trasas sönder ännu mer än vad jag trodde var möjligt. Är det meningen att varje andetag ska göra ont? Är det meningen att man ska hoppas så pass mycket att man skiter i det tillslut? Jag vet inte jag, men å andra sidan, VAD VET JAG? Ingenting känns det som.. absolut ingenting, när man inte klarar av att ens umgås med sig själv. Är det något som är fel, så åt helvete fel. Och den största frågan, vad gör jag nu? Liver är fan inte rättvist, och har aldrig varit heller