en månad sen idag.
Jag minns den här kvällen som det vore igår. När Timmy precis fått sin lägenhet vid brandstationen och du var hemma från Eskilstuna. Jag minns så himla väl nä vi satt ute på balkongen och pratade, vi grät och skrattade. Och lovade varann, att vi skulle bli gamla. Du hade gjort något ett tag innan som gjorde mig så jävla rädd, arg och ledsen. Och du lovade mig att du skulle bli gammal, du lovade mig att allting skulle bli bra, du lovade mig att du alltid skulle finnas kvar, du lovade att vi alltid skulle vara väner. Vi lovade varandra mycket. Och idag tänker jag, hur mycket av allt det vi lovade stämde? Att vi alltid skulle vara vänner. För nu finns du inte mer och inget av det andra vi/du lovade kan någonsin bli sanning. Och det gör så jävla ont i mig och veta hur mycket du har lidit, hur mycket du har kämpat, hur många gånger du har gråtit, hur många gånger du har skrikit på hjälp. Utan någon respons.. Jag önskar jag kunde blåsa liv i dig, bara för att säga en sista gång hur mycket du betydde för mig. Och att jag aldrig slutade hoppas, framför allt aldrig slutade tro på dig. trots att vi aldrig nästan pratade. Sista gången vi pratade, lovade du mig återigen att allt skulle bli bra. Du bad mig sluta vara orolig, men någonstans var jag det ändå. Och nu, är du en av himlens vackraste änglar. Och jag kan aldrig säga med ord, hur tacksam jag egentligen va att du fanns i mitt liv. Hur tacksam jag är för alla galna men lärorika år på höglunda, hur tacksam jag är för alla gånger vi pratat, hur tacksam jag är för alla gånger du förstod ♥
Det gör så ont att se hur dina nära lider, framför allt din bror. Vaka över honom, visa att du finns där. Han behöver dig, och jag tror du behöver honom. Älskade du, jag slutade aldrig hoppas! ♥
