Jag har suttit här ett tag nu, och verkligen funderat. Tänkt, kände mig klok för en sekund eller två. Tills tanken slog mig, vad har jag egentligen? Har jag någonting överhuvudtaget? Är det såhär det blev, och kommer det alltid vara såhär? Tanken dödar mig sakta men säkert, det finns inge värre än att känna sig ensam bland flera miljoner människor. Här står jag, fast ingen ser mig. Jag skriker så jävla högt jag kan, men ingen tycks höra mig. Hur ska man gå till väga? Hur ska man få någon att se, kanske bry sig lite grann? Ibland känns det som om att jag skiter i, jag vill vara själv. Men vem vill vara själv, egentligen? Vem vill ha sig själv som bästa vän? Ingen tror jag. Kan onekligen säga, saker var bättre förr. Och ju äldre man blir, värre verkar det bli. Är det såhär livet ska vara, eller är det meningen att allt skulle bli såhär? Isåfall, så var livet den sämsta "gåvan" jag kunde få. Det får mig att vilja kräkas.. Alla tankar ensamheten drar med sig, gör mig tokig. Tokig på riktigt, jag är tokig. Åtminstånde håller på att bli, att svara på sina egna tilltal känns inte okej. Men vem annars ska jag prata med? "Ensam är starkast" Vem kom på nåt så dumt? Jag är ensam, och så förbannat svag...