Hur jag än tycks vrida och vända på saker så är det alltid något som är fel. Och vad jag än försöker göra åt det så blir ingenting bättre.. Finns det något som är mer frustrerande? Att känna sig ensam i en värld, med miljoner människor. Allting blev mer sjukare än vad jag någonsin trodde det kunde bli. Och jag är trasig.. Helt sönder.
Att slitas mellan två olika "världar" gör mig galen, mitt mående får mig att vilja spy, mitt sätt får mig att vilja försvinna. Och mitt skratt gör mig falsk.. Ärlighet existerar inte, jag har blottat mig själv. Du är en idiot, just nu.. Just nu är det bara just jag, just nu är det fler än jag som gör fel. Och just nu, är jag den enda som gråter.. Ju mer jag gråter, desto löjligare känner jag mig. Hur kan man egentligen sitta och gråta över något bara en själv kan gör något åt? Tagiska jag, tragiska mig..

Trots detta, är jag glad att jag har Kelly, mina vänner (de få som är värd att kallas de) gamla som nya och min familj. Trots att varje andetag gör ont, så är det för er jag finns ♥  Oavsett hur långt jag behöver gå, så är det alltid något som stannar mig. Och ALLTID när jag inte ens kommit halvvägs...